loved it alone

Jag brukade älskar att bo ensam,men nu,vet jag varken ut eller in.ett enda fingerknäpp,ett ögonblick så kan allt man nånsin haft bara vara borta och över.Den värsta känslan man kan ha är nog känslan utav att vara maktlös! Man skulle vilja kunna rädda liv,ändra på saker,göra saker ogjorda o göra om,men de går inte,när de inte finns ett ord eller ens en sten att lyfta på för att ändra någotvad gör man få? När den du älskar väljer att sluta kämpa,vad gör man då? När du haft allt du nånsin velat ha o de är borta utan att du ens hinner lyfta ett finger,vad gör man då? När du varken vet ut eller in,vad gör man då? När tårarna aldrig vill sluta rinna,vad gör man få? Åtminstone så lär man säg att man aldrig kan lita på den man tror man kan lita på.man lär sig att det är dumt att satsa för högt,för de behövs inte mycket för att allt man har satsat ska vara borta,försvunnet,nergrävt,bortglömt,gömt. När allt känns meningslöst,va gör man då,när hittar man meningen igen? Hur gör man? Var börjar man leta?? När slutar tårarna att komma?när blir det lättare? När slutar det att göra ont? När slutar man att gå runt med dessa eviga klumpar i magen,halsen o hjärtat? När slutar magen att vara orolig så att man inte behöver springa på toa vaje kvart? Jag vet inte vem jag är eller hur jag ska gå vidare,vet knappt vilken sko som ska sitta på vilken fot längre.jag bara vet inte,ingenting,.De e som om att jag skulle få ett vitt papper framförmig och bli bedd att rita hur mitt liv ser ut,hur jag ser på det. Jag skulle kunna sitta ME pappret framför mg flera dagar,men ändå skulle det vara helt vitt.Det är jävligt tufft,men om man inte vet något är de väl baraatt fortsätta dagarna som detär fara hem,sova o ja jag vet inte.