Hejsan,hallå!

Har inte blivit att uppdatera något på hela sommarn , kan inte säga att jag inte haft tid för det har jag säkert haft.
Men de var de där med ork också :)
Jag har iaf jobbat i en glasskiosk hela sommarn,vilket inte har varit jätte underhållande,men det har kommit in lite pengar åtminstone!Så jag har till och med kunnat lägga undan lite pengar,vilket jag även ska försöka med nu när jag får studie och bostadsbidrag.
Tänkte skriva för att någon dag vill jag bli lycklig igen,men pengar ger ingen lycka:p

Jag har varit tsm med Joel i lite mer än 4 månader nu,han gör mig såklart väldigt lycklig.
Han kom in i mitt liv vid den tidpunkten som jag verkligen behövde någon som bara fanns där,och jag är överlycklig över att få ha honom i mitt liv.
Nu har vi även bott hemma hos honom i lite över 1 månad,de e väl lite som det är,men han trivs här och jag vill att han ska vara glad och trivas osv :)

Men jag vet att jag inte är mig själv lr mitt gamla jag..
När jag är med joel är jag mig själv,men det är mycket som har ändrats det senaste halvåret lr året nästan till och med.
Efter som att en större del av mitt liv togs ifrån mig så är det svårt att vara lika lycklig,glad,busig och framåt som jag alltid har varit.
De var liksom att se livsglädjen glöda i hans ögon,de var de som gjorde så att jag såg meningen med livet,de var de som gjorde så att jag visste att det var han och jag mot allt o alla.
Det är svårt att prata om,för varje gång får jag bilder från hans sista dag här på jorden i huvudet.
Det var en väldigt tuff dag,och de blev inte bättre när man såg hur han kämpade emot..
Jag gråter alltid när jag tänker på det,man vet inte om man gjorde rätt lr fel,kanske det fanns något man kunde ha gjort för att få bort hans smärta?
Men vi  testade det mesta och inget hjälpte,så hjälplöst tog jag mitt beslut som har förändrat mycket i mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma honom,och jag vet inte om jag kommer kunna känna samma glädje lr samma band med någon annan.

Har duktigt mycket ångest över skolan också,efter nyår visste jag inte hur jag skulle klara av allt skolarbete utan att dränka det i tårar.
Men på något vis gick det,jag bet ihop och försökte vara stark.
Men jag har fortfarande inte hittat meningen med att fortsätta.
Skulle jag inte ha rester så kanske det skulle vara lite mer peppande,men nu har jag rester och jag har ingen aning om hur jag ska orka lr klara av det här sista året.
Och jag vet inte om jag klarar av att ha praktik med förståndshandikappade heller,för det är inte min grej.

Stunder som denna skulle jag bara vilja kunna hoppa upp på Leisturs rygg barbacka och rida iväg ut i skogen och bara så sitta där,som att sväva på moln.
Tänka igenom allt och få hans stöd och hjälp.
Varje gång jag varit arg lr ledsen de senaste 5½ åren så är det alltid så jag har gått till väga,farit ut med min bejbis,ut i skogen och bara fått rensa tankar och känna glädje av att få sitta på hans rygg och veta att han är bara min och att ingen någonsin skulle få ta honom ifrån mig.
Men shi fick jag för de....

Och nu orkar jag inte skriva mer:p

Tänkte skriva lite om egen tid också med jag vet inte om jag orkar med det.
Ibland hade det bara varit kul att fått all hans uppmärksamhet och alls hans tid för bara en dag.
Men så funkar det tydligen inte,jag har absolut inte något emot någon annan. Bara de där att den enda tiden jag får med honom ensam är på nätterna,och så klagar han på att jag ska fara till sverige snart och lämna honom.
Men vad spelar det för roll,på nätterna ska man ändå sova,så kan kommer väl knappt märka av att jag är borta i veckorna..
Och jag vill inte vara elak det vill jag inte,men det är lite jobbigt ibland.
Jag skulle nog inte klaga om jag själv hade något att pyssla me medans hans är med sinna vänner o meckar o kör bil o äter osvosv,men nu har jag inte det och jag har inte varit mig själv på ett tag nej,och ja jag började dra mig undan och vilja vara själv när det var som jobbigast,det gör jag änu,och jag vet inte när jag nånsin kommer vara redo för att börja försöka vara mig själv igen heller.
Bara känner hur depritionen trycker på,och jag blir helt slut i hela kroppen och orkar inte med nåt.

Men nu får det vara bra...
ha de bra hejpa