För nästa stund sitter jag och kan knappt hålla tårarna inne.
Jag är glad och mår bra när jag är med mina vänner och familj,men så fort jag blir ensam kommer som där jobbiga känslorna.
Varje gång ens namnet kommer upp får jag en klump i halsen och så är det som att någon skulle dragit ut min lunga.
Vem visste att det skulle knäcka mig helt?
Fast det är inte bara på grund av det utan de är mera på grund av hur hela situationen ser ut,jag bryr mig för mycket om han mår än hur jag själv mår.
Och jag vet nu att jag mådde väldigt dåligt under den tiden och att jag mår så mycket bättre nu,men samtidigt så tänker jag så mycket på hur han mår också av allt detta.
För det värsta jag vet är att såra människor och jag önskar att jag inte hade behövt göra det.
Men ändå på något vänster känner jag mig stark just för att jag gjorde de, eller inte just för att jag gjorde de,men för att jag tog mod till mig och gjorde ett slut på allt.
För att jag vet att jag själv på de viset mår så mycket bättre och jag ångrar inte mitt val,för det känns fortfarande rätt.
Och det känns så himla bra att kunna prata,men sen finns det vissa känsliga punkter då jag ställe mig frågan varför?
Och det är bara för att jag vill att alla ska vara glada.
Jag tror att jag skulle må bäst av att få vara själv ett tag,och just därför har jag valt att vara ute hos min far i sund,det är ju lite dumt bara att jag har en dator.
Men nåväl jag överlever och nu har jag fått skriva av mig:)
Har även kommit närmare en väldigt härlig människa,vilket jag inte hade gjort om jag hade stannat kvar i det förhållande jag var i.
Den människan får mig i vart fall att må bra och jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det?
Känner mig i alla fall inte instängd mera,och det är en väldigt skön känsla måste jag säga!
Hoppas att jag aldrig ska behöva uppleva den känslan igen :)
Nu blir det sängen på riktigt!
I love you because you are different
Rebecka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar